rebeckalindbom

Under hela min uppväxt har jag haft det jobbigt med kompisar. Jag har inte alltid haft någon att vara med. Jag var enda kristna tjejen och jag vågade berätta det, jag hade krulligt rött hår och glasögon. Inte precis det typisk "populära" utseendet som man "skulle" ha. Jag blev kallad för saker som glasögonorm, troll, trollunge, sån där kristen, bäver, gluggen, överbett och liknande. 

När jag gick i lågstadiet hade jag många vänner. Ni vet den tiden när alla umgicks med alla och livet var bäst. Jag hade speciellt en person som var min bästis. Utöver honom hängde jag mycket med två tjejer och man kan säga att vi bildade en liten grupp. Allt var frid och fröjd och jag trivdes jätte bra.

Men när jag sedan kom upp på mellanstadiet då började jag tvivla, jag tvivlade på både mig själv och på Gud. I slutet av min mellanstadieperiod började jag bli ensam. Jag har alltid följt alla regler som funnits. Jag är även en sådan person som hellre är 10 minuter tidig än 1 minut sen. De andra tre började göra saker som man inte fick. De gick utanför skolans område på rasterna, kom försent, förstörde grejer och gjorde massa saker som jag personligen ansåg vara fel eller var obekväm med. 

Då stod jag på mig och sa ifrån. Jag sa att jag inte ville. När jag sa det började de säga saker som att jag var fånig, feg, löjlig, pryd och massa sånt. Allt blev inte bättre av att jag var en stolt kristen heller. Det slutade med att de en dag bara stack, även att de slutade prata med mig. De svarade inte på något. Jag kunde prata med min killkompis med det var bara på sms eller på scouterna när tjejerna inte kunde höra oss.  

Under denna perioden fanns även ett annat gäng som höll på likadant med mig. Till slut blev jag så desperat att ha någon så jag lät de utnyttja mig och de fick mig att ljuga om allt för alla lärare. Så att de inte skulle få någon skuld för allt som de gjorde som var fel. Alla trodde ju på mig den lilla oskyldiga flickan som aldrig gjorde något fel. 

En dag var jag helt ensam, jag hade inga att vara med, jag satt själv på rasterna och när jag kom hem grät jag varje kväll. Under den tiden var jag mest ledsen för att  jag inte visste varför de undvek mig. De gav mig inte någon 100% anledning. Jag var även ledsen för mina syskon var tvungna att höra när jag grät varje kväll, de visste inte varför och ville hjälpa med de kunde inte. Ingen kunde.

Allt gick så långt att vi fick prata med kurator och lärare. Vi fick ha speciella möten för att försöka lösa detta. 

När jag sedan började på högstadiet var jag ensam. Jag hamnade i samma klass som några andra tjejer som jag hängde lite med. Men de var inte heller så snälla. De utnyttjade att jag var sårad, att jag inte hade någon att vara med. Även här gick jag till kuratorn under halva 7:an. Jag minns speciellt när vi åkte på ett lära-känna-läger i början av 7:an. De som jag ville bo med hade ingen plats kvar i sitt rum så jag hamnade med 2 tjejer som jag inte gillade. De mobbade och retade mig på alla möjliga sätt och jag vågade knappt sova. Jag vet att jag sms:ade med mamma hela tiden och var jätte nära att åka hem. 

Senare i 7:an började jag hänga med en annan tjej i min klass. Vi började sitta på bussen och sedan även hänga i skolan. I slutet av 7:an och början av 8:an bytte en av tjejerna från mellanstadiet tillbaka till min klass igen. Lite senare bytte även den andra tjejen. Det gick bra med den första tjejen för att hon hängde inte med mig men den andra började hänga med mig och min nya kompis. Detta tyckte jag var jätte jobbigt. Det finns även en annan tjej som var jätte snäll när man var själv med henne, men när hon var tillsammans med ytterligare en annan tjej så blev hon jätte taskig. Hon drev med mig, mobbade mig och var allmänt taskig och jobbig. 

Men åren gick och jag förlät dem alla. Det var när vi åkte till Stockholm i 9:an som jag pratade ut på riktigt med de från mellanstadiet. Jag vet fortfarande inte varför de mobbade mig egentligen men jag har tänkt på det mycket och försökt luska fram något. 

Jag TROR att det handlade om att jag vågade tro på mig själv. Att jag stod emot det som jag inte ville göra. Att jag faktiskt vågade gå emot dem. Jag tror att de tyckte det var jobbigt och de såg bara en utväg och det var att avskärma sig från mig. 

Efter dessa perioder såg jag verkligen fram emot att börja på gymnasiet. Få en ny klass, nya människor och nya förutsättningar. Jag hamnade med en av de tjejerna som jag gick på lågstadiet med och en från högstadiet. Min gymnasieperiod var en bra tid. Utan mobbning och utanförskap.  

Sedan började jag på folkhögskola och livet flöt på. Jag trivdes jättebra och är så glad och nöjd med att jag hamnade där. Med så bra människor som tar hand om andra och peppar. Där trivdes jag jätte mycket. 

Även nu när jag har börjat på högskolan känns det fantastiskt. Jag har träffat så många som verkligen bryr sig och som jag verkligen trivs med. Riktigt bra människor.

Undet hela denna tiden har jag haft mina upp och ner gångar. Jag har varit ganska så blyg och osäker i hela mitt liv. Självklart fanns det folk som pratade med mig under dessa stunder och som bjöd in mig ibland men det var inte alls ofta och de var inte alls min typ av människor. Men jag tror att eftersom jag fick uppleva detta blev jag starkare i min tro, både tron på mig själv och tron på Gud. Under denna period har min tro varit som svagast men också som starkast. Ibland har jag funderat över hur jag orkade med denna perioden men det måste ha varit med hjälp av Gud och min familj. 

Många skulle se dessa perioder som en mardröm. Vilket det var men jag ser det också som en lärdom. Hade det inte varit för dessa händelser skulle jag inte vara så säker i mig själv idag. Jag skulle inte ha den tro jag har. Jag skulle inte vara där jag är idag om det inte var för detta. Ur dessa tuffa tider tar jag med mig styrka och kämparglö. Det är också tack vare detta som jag är bra kompis med många av dessa människor idag, några är till och med mina bästa vänner, trots allt som hänt. Jag tror att även under de tuffaste tiderna i livet finns Gud där. Man märker kanske inte det så mycket men han finns alltid där. Han bryr sig och skulle aldrig lämna oss när vi behöver honom som mest. Precis som det står i dikten "Fotspår i Sanden" som är min favorit dikt.